Faust och djävulen
Är »kulturprofilen» en postmodernistisk Faust? Det fanns en tid för inte så länge sedan då unga världsförbättrare kunde identifiera sig med Hamlet, den spörjande sanningssökaren som ville gå till botten med den moraliska förruttelsen vid det danska hovet. Att tiden var ur led var ju ofta lätt att se, och det fanns många som tycktes vilja ta på sig den otacksamma uppgiften att vrida den rätt igen.
Det gällde inte minst sanningssökande humanister som vuxit upp med de uppfordrande slutorden i Edith Södergrans Hamlet: Det finnes intet val för mig, sanning, jag följer dig om du går i dimmornas land. Sanning, sanning, bor du i likrum bland ormar och stoft?
Pampig och teatral ”Faust”
Sanning, bor du där, där allt är vad jag hatar? Sanning, lysa bedrövliga lyktor din väg? Sanningssökare finns det naturligtvis fortfarande, men vår tids hjälte är nog inte den spörjande humanisten Hamlet, utan en annan fantasieggande gestalt från det turbulenta talet. Den jag tänker på är Johann Faust eller Faustus , en kringvandrande charlatan och svartkonstnär av en typ som inte var helt ovanlig i Europa under övergången mellan medeltid och renässans.
Han levde från ca till Fausts liv var inte lika uppbyggligt som Hamlets, men det hindrar inte att hans öde gett eftervärlden en hel del att tänka på. Det insåg redan författaren till den anonyma folkbok om hans liv som trycktes år i Tyskland, och detsamma gäller den engelske dramatikern Christopher Marlowe, som kort tid senare skrev tragedin Doctor Faustus.
Faust – jakten på evig ungdom
Mest känd är dock Johann Wolfgang von Goethe. Han arbetade under större delen av sitt liv med det Faustdrama som publicerades under titeln Faust: Eine Tragödie. I alla dessa texter är det vårt förhållande till det onda som står i centrum: Faust är en människa som i utbyte mot ära, makt och njutning är beredd att sälja sin själ till djävulens onde hantlangare Mefistofeles.
Våren spelades Goethes Faustdrama på nationalteatern Comédie-Française i Paris, och hade den ryktbare demonregissören Hans Castorf satt upp samma pjäs på Volksbühne i Berlin. Man kan också peka på flera av de pjäser som på senare tid spelats i Göteborg. Därtill kommer Norrlandsoperans hyllade uppsättning av Gounods Faust, liksom det ambitiösa arbetet med Goethes Faustdrama vid Folkteatern i Gävleborg.
Som om inte det vore nog sätter Dramaten på hösten upp en nyskriven pjäs om Faust som anknyter till metoo-debatten. Verklighetens Faust var förmodligen både karismatisk och begåvad, men hans ryktbarhet hänger samman med att han nämns i Luthers bordssamtal.
Det betyder inte att dessa i och för sig tidstypiska tyskar skulle ha haft så mycket gemensamt. De var visserligen produkter av samma miljö, men det verkar ändå ha funnits en avgörande skillnad mellan dem: medan Luther sades stå i förbund med Gud, påstods Faust ha trotsat sin skapare genom att sluta en pakt med djävulen. Ryktesspridningen om Faust var från början tänkt som ett varnande exempel, och därför skildrades han inte sällan som en maskulin motsvarighet till folktrons häxor.
Det hindrade inte att han snabbt blev en folkkär gestalt.
Vad dr. Faustus visste inte
I berättelserna om hans bravader fanns något lockande och tvetydigt, som gjorde att många bortsåg från moralen och i stället lät sig fascineras. Alltsedan folkboken från talet har »det faustiska» och »det mefistofeliska» varit återkommande teman i litteraturen, teatern och bildkonsten. Så illa går det dock inte i Goethes drama, i varje fall inte i den fullständiga version i två delar som efter sextio år av mödosamma revisioner och utvidgningar färdigställdes strax före författarens död Det beror på att djävulspakten här har ersatts av en vadslagning.
Faust går inte med på djävulens erbjudande om en pakt, men slår i stället vad om att han aldrig kommer att kunna bli tillfreds med det behagliga liv i bekvämlighet och tomma njutningar som Mefistofeles erbjuder honom i utbyte mot hans själ. Förlorar han vadet måste han efter döden överlämna sig till djävulen, men så blir det lyckligtvis inte.
I sista stund räddas han av Gud och förs av jublande änglar upp till paradiset.
Myten om Faust
Denna oväntade räddning får en spetsfundig, men ändå mycket tänkvärd förklaring i dramats sista del. Faust är där så nöjd med sitt liv att han ber ögonblicket att stanna kvar. Den övermodige Mefistofeles tror därför att han har vunnit vadet, vilket visar sig vara ett misstag. Det är inte bekvämlighet och njutningar som gör att Faust ber ögonblicket att stanna. Anledningen är i stället att han tycker sig höra ljud som han tror härrör från det strävsamma arbetet för mänsklighetens fullkomning.
Det innebär att djävulen misslyckas med att få honom i sina garn.