Operera magmunsbråck
Hiatushernia innebär att hela eller delar av magsäcken, eventuellt tillsammans med andra bukorgan, dislokeras upp i brösthålan via hiatus diaphragmaticus. Tillståndet är vanligt och ofta asymtomatiskt. Vid mindre glidbråck utgörs eventuella besvär oftast av sura symtom.
Pre- och postoperativ hälsa hos patienter opererade för bråck på magmunnen
I svårare fall kan inklämning uppstå med ischemi i hernierade organ och behov av akut kirurgisk åtgärd. Risken för allvarlig morbiditet i samband med operation av stora hiatusbråck är hög, särskilt vid akut kirurgi och hos äldre patienter med samtidig annan sjuklighet. Hiatusbråck innebär att den öppning i diafragma varigenom matstrupen passerar vidgas och att delar av eller hela magsäcken, eventuellt tillsammans med andra bukorgan, dislokeras upp i brösthålan.
Prevalensen av hiatusbråck i befolkningen är osäker men har i olika rapporter uppskattats till ca 15—20 procent, och tillståndet är sannolikt vanligare hos kvinnor än hos män. Förekomsten ökar med stigande ålder och BMI. Mindre hiatusbråck är ofta symtomfria, men även dessa kan ge besvär, framför allt i form av sura symtom på grund av gastroesofageal refluxsjukdom GERD.
Om symtomen begränsar sig till dem vid gastroesofageal refluxsjukdom kan farmakologisk behandling med syrahämmande preparat, framför allt protonpumpshämmare, vara tillräcklig. Vid större hernieringar kan dock kirurgisk behandling krävas, vilken ibland måste utföras akut. Operationerna sker i de flesta fall med minimalinvasiv laparoskopisk teknik.
JavaScript is disabled
Vid stora hernieringar kan ingreppet dock trots detta innebära en kirurgisk utmaning med betydande perioperativ morbiditet. Detta gäller framför allt hos äldre patienter med komplicerande samsjuklighet. I denna artikel ges en översikt över hiatusbråck, framför allt s k paraesofageala bråck, deras anatomi, patofysiologi och symtom samt behandlingsalternativ.
Anatomi och klassificering Hiatus diaphragmatica släpper igenom esofagus från dess intratorakala förlopp till dess inmynning i magsäcken, som normalt är förankrad i bukhålans övre del. Hiatus begränsas till höger och vänster av crura diaphragmatica, som egentligen är en separation av en gemensam muskelstruktur Figur 1. Dessa bågformade muskelbuntar är beklädda av peritoneum med fibrösa stråk och bindväv.
Bakom matstrupen passerar aorta, som omgärdas av bindvävsstråk: ligamentum arcuatum mediana, som i sin tur är förankrat i sidorna av ryggkotorna. Framåt övergår crura diaphragmatica i en fibrös—membranös del av diafragma som fäster mot sternums baksida. Vid matstrupens passage genom hiatus tillkommer en relativ förankring av dess distala del genom ett komplext arrangemang av vävnad frenoesofageala ligamentet [1].
Det stora hiatusbråcket – kräver stor uppmärksamhet och respekt
Detta ligament tillåter dock de betydande rörelser av matstrupen som uppstår i samband med exempelvis andning, sväljning och kräkning. Den gastroesofageala övergången har tillsammans med nedre esofagussfinktern en viktig funktion i att förhindra gastroesofageal reflux. En förutsättning för att den gastroesofageala övergången ska kunna fylla denna funktion är att den är belägen i en intraabdominell tryckmiljö.
Till följd av de stora tryckskillnader som kan uppstå mellan buk- och brösthåla kan bristningar i hiatusdelen av den diafragmala barriären uppstå, med uppkomst av hiatusbråck som följd. Hiatusbråck indelas i typerna I—IV [2] Figur 2 , där typ I, s k glidbråck, är vanligast 85—95 procent. Vid typ I-bråck är den gastroesofageala övergången dislokerad proximalt så att en del av magsäckens övre del hamnar intratorakalt.
Typ II-bråck, eller »rena« paraesofageala bråck, den ovanligaste formen av hiatusbråck, innebär att en del av magsäcken förskjuts upp i brösthålan bredvid matstrupen medan den gastroesofageala övergången och nedre esofagussfinktern behåller sin ursprungliga position i bukhålans övre del. Vid de ofta mycket stora paraesofageala bråcken av typ III och IV befinner sig en betydande mängd viscera intratorakalt.
Typ III-bråck är en kombination av typ I och II på så sätt att både ventrikeln och den gastroesofageala övergången hernierar upp intratorakalt.
Magsäckscancer
Vid hiatushernia av typ IV tillkommer herniering av andra bukorgan som exempelvis tjocktarm, tunntarm, pankreas och mjälte Figur 2. Patofysiologi Hög ålder och övervikt är de viktigaste riskfaktorerna för uppkomst av hiatusbråck [3]. Fetma är inte bara associerad till gastroesofageal refluxsjukdom utan leder även till en förhöjning av det intraabdominella trycket.
Exempel på andra sjukdomstillstånd som ökar risken för hiatusbråck är kyfoskolios och svåra neurologiska åkommor med mental retardation. Hiatusbråck har dessutom rapporterats vara en konsekvens av extracellulär matrixsjukdom med förändrad kollagenmetabolism, såsom Ehlers—Danlos syndrom och Marfans syndrom. Även medfödda skelett- och mag—tarmdeformiteter hos barn som esofagusatresi och cerebral spasticitet kan ge upphov till hiatusbråck.